Torsdag 26 januari samlades 25 RTPK:are i valven på Göteborgs stadsmuseum. Det var ett stort intresse för museets nya utställning: ”Värdefullt”. Man kunde vänta sig en skattkammare som den under Stockholms slott; guld och ädelstenar. Men Stadsmuseet var klurigare än så. En del konventionella dyrbarheter förvisso, men också sådant som är värdefullt ur andra synpunkter. En monter med gamla barnskor t.ex. Vad är mera värdefullt för mor och far än ungens första skor?! Vi hälsades välkomna av Mari Wickerts, arkeolog och museipedagog. Hon var både pratsam och barsk. Här fick man inte ha ryggsäckar och för stora handväskor och Göran fick sig en överhalning när han fotade med blixt. Ljus är menligt för museiföremål, därför skall det vara så mörkt som möjligt. Ibland väl mörkt för oss pensionärer tycker jag.
Vi trädde in i de vackra valv som på 1760-talet byggdes för att härbärgera Ostindiska kompaniets lager av té och kryddor. Och det vi såg var, enligt Mari Wickerts, dyrbarheter som man inte tidigare kunnat visa – i brist på tillräckligt säkra montrar. Det gällde väl inte barnskorna men det gällde nog den manick som jag tror gjorde störst intryck på oss. En räknemaskin från 1700-talet som med sina kugghjul och visare i guld och silver var ett smycke i sig. En ur-Facit som kunde räkna med alla fyra räknesätten upp till miljarder. Den var konstruerad och byggd av Johan Sauter, en tysk urmakare i Stockholm. Ett bordsur av samme Sauter värderades för övrigt till ca 300 000 kr. i Antikrundan nyss.
Pengar fanns det förstås också i skattkammaren; guld, silver, plåt och papperspengar. Vi fick veta att ett svärd på 1500-talet var mer värt än en häst, men sedan gällde det att få ihop betalningen med ören och marker. Man använde inte decimalsystemet på den tiden så där gick undertecknad bet. Så fanns där vackra praktkåsor, en bankinredning, en silverklänning, och Hasselbladskameror. Saker som på olika sätt gjorde skäl för benämningen värdefullt. Och så Olifanten, en medeltida stridslur i form av en utsirad elefantbete. Vad man kunde hitta på! Utställningen är ju tillkommen i den digitala tiden så det fanns inga skyltar som berättade om föremålen. Istället en liten dataskärm. Efter guidningen gick de flesta och fikade och några passade på att se resten av museet också. Om guidningen kan man säga att den led av en sjuka som många programmakare känner igen. Man laddar för tjockt i början och så får man hasta över i slutet.
Text: Bo Nordström
Foto: Göran Jemtsjö